Allmogeband, dräktband, Leksandband 

De svarta, vävda leksandbanden anses vara bland det finaste inom svensk textilkonst. Komplicerade mönster vävdes för hand med mycket tunn tråd på en speciell bandvävstol. Den svarta tråden infärgades samtidigt som den spanns. Färgbaden blandades av sot från tjärvedstickor och urin som gav en mjuk och rätt hållbar färg. Gravfynd från 1200-talat hittades under Leksands kyrka 1971.

Mönstren och kunskapen gick i arv i släkten  mellan de äldre och yngre på gården då föräldrarna arbetade på åkern. Mönsterbilderna skillde sig åt från gård till gård. En del av den traditionen lever kvar idag och både handvävda och maskinvävda band används och tillverkas. Många traditionella mönster bundna till en speciell ort har försvunnit men det skapas ständigt nya mönster i liknande stil. Siljansbygden har en levande tradition. Här kan du köpa band:  https://www.tulipsandroses.com/dekorativt/band/allmogeband/hemslojdsband-22-mm-gratt-pa-oblekt-vitt-m-1157-5.html

Folkdräkt, bygdedräkt, allmogedräkt, sockendräkt, häradsdräkt, landskapsdräkt, hembygdsdräkt

Folkdräkt kallas de kläder som allmogen bar i det tidiga bondesamhället. Dräkten talade om var du kom ifrån, social status och styrdes av särskilda oskrivna regler som alla i det området kände till. Det var viktigt att klä upp sig inför kyrkobesök och högtider - då bytte man ut tillbehör såsom förkläden, livstycke, kjortelväskor och tillät grannlåt. Traditionen finns främst i Dalarna, Skåne och Södermanland.

I början av 1800-talet avtog bruket av folkdräkter. Men 50 år senare, när Arthur Hazelius grundar Nordiska museet, samlas ortstypiska högtidsdräkter in från hela landet. Utifrån dom skapades nya dräkter, vilka uppvisade en stereotyp bild av hur en folkdräkt  (bygdedräkt)  skulle se ut. Sverigedräkten togs fram 1902.

Klädkammaren i Zorns gammelgård, Mora. Här ser man de traditionella dräktbanden hänga ned från förkläden.

Broderade, äldre livstycken till folkdräkter från Siljansbygden,
Dalarna